Vecka 4-5

Denna lista innehåller i stort sett bara låtar från 2014. Det nya året har ju precis börjat.
Det känns som en bra mix av musikstilar. Två tjejtrios kan jag bjuda på, Sleater-Kinney
och Ex Hex. Se bilderna nedan, Sleater-Kinney överst.

1. Future Islands  (US)    Seasons (Waiting On You) var väl en av förra årets största indiehits. Det är väl inte mer än rätt att den får inleda denna lista. Detta syntpopband bildades i Greenville, North Carolina, men är numera baserade i Baltimore, Maryland. Singles är deras fjärde album.

2. Ex Hex (US) är en garagepoptrio från Washington D.C. som leds av sångerskan och gitarristen Mary Timony. Rips är de tre tjejernas  debutalbum.

3. Sleater-Kinney (US)  Ännu en tjejtrio, som rockar på ordentligt. De bildades 1994 i staten Washington. Gruppen var en viktig del av riot grrrl- och indierockscenerna i Pacific Northwest. De gjorde sig kända för sin sin feministiska och vänsterorienterade politik. De spelade in sju album innan de upplöstes 2006. Och efter ett åtta år långt uppehåll är de alltså tillbaka nu med ett nytt album, Surface Envy, som har hyllats stort i media.

4. AK/DK (UK) är ett synthpopnoiseband från Brighton. Albumet heter Synths + Drums + Noise + Space, vilket är en bra VDN-deklaration. "Made up from a multitude of electronic drips and tricks, with organic drums playing alongside the keys, AK/DK’s debut provides the noise, with space for progression, collaboration and interpretation. When you learn that AK/DK’s first gig  ogether (organised by krautrock legend and ex-Can member Damo Suziki) was an entire unrehearsed, improvised, hour-long series of beats and beeps in various guises, the album makes a lot more sense." The Line of Best Fit.

5. D’Angelo (US) Michael Eugene Archer är hans riktiga namn. Han är en 40-årig r&b och neosoulsångare från  Richmond i Virginia i USA, Han spelar även keyboards, hammondorgel, trummor, bas och gitarr, dvs ALLT. D'Angelo har släppt tre studioalbum,varav hans första, Brown Sugar, blev en stor hit 1995.

6. Blood Orange (UK) Minnesgoda följare av denna blogg vet att blodapelsinen har varit med förut här. I grunden handlar det om en enda person, Dev Hynes. Han är både sångare, låtskrivare,producent och författare och har också gått under namnet Lightspeed Champion. Hans musik är väldigt, snygg, lite slickad och distingerad. Han var en av få akter som jag hade velat se på Way Out West ifjol.

7. Low Roar (US) deltog ju vecka 48-49 med I’m Leaving. Den gick inte vidare till delfinal, men hade ändå fyra stycken fyror. Jag tycker att albumet 0 är ett av förra årets bästa och därför får man en ny chans med ett annat spår, den hymnlika Nobody Loves Me Like You.

8. Greyleg (UK) Samma gäller denna låt som den förra, dvs ett riktigt bra album (dessutom debut) ifjol och låten Kicking var med samma vecka, dvs 48-49, men räckte inte ända fram. Yours To Shake är mer rättfram än den förra.

9. The Drink (UK) är en londontrio som leds av sångerskan Dearbhla Minogue. Hon säger själv att de vill vara ”purveyors of ballsy and intelligent indie rock”. De finns på det anrika independentbolaget Rough Trade och deras album Company är unikt på det sättet, att det är första gången som Rough Trade har givit ut en skiva från ett osignat band.

10. Node (UK) Stäng alla dörrar och grindar och sätt er till rätta, för nu blir det åka av när vi far iväg med det japanska höghastighetståget Shinkansen. Lyssna gärna i bra hörlurar. Vänner av Tangerine Dream och Kraftwerk känner sig nog hemma här. I Node ingår fyra musiker och producenter. Ed Buller har t.ex. arbetat med band som Suede och Pulp medan Dave Bessell undervisar musik på universitetet i Plymouth.

Som vanligt har ni två veckor på er att lyssna på dessa tio låtar. Ni ska ha lämnat era

röster senast söndag den 1 februari. Här är länken.